När det trettonde EM-slutspelet genom tiderna begår sin premiär om precis en månad - Schweiz-Tjeckien i Basel den 7 juni kl. 18:00 - så är det sannolikt världens mest högkvalitativa nationsturnering i fotboll som inleds. VM för två år sedan gav tydliga besked: Brasilien var mest stjärnspäckat och många hävdar att Argentina spelade bäst - men samtliga semifinalister kom från Europa.
Slutfasen i EM saknar pittoreska "blåbärslag" - och det är dess styrka - , men stundtals kan frånvaron av färgstarka lag bli turneringens svaghet. Av de sista fyra turneringarna har tre dominerats av den taktiska (för att inte säga, den övertaktiska) fotbollen: så snart gruppspelet avklarats har lagen nästan undantagslöst valt att lurpassa på varandra och vänta ut motståndaren i hopp om att han ska begå ett misstag som kan utnyttjas.
Den spelstilen nådde oanade dimensioner i Portugal för fyra år sedan, då Otto Rehhagel inpräntat preussisk kadaverdisciplin i det annars så sorglösa grekiska landslaget: hellenerna radade upp sex snarlika matcher med minimalt bollinnehav och minimalt antal avslut - men besegrade värdnationen Portugal två gånger och var förtjänta av sina guldmedaljer. Många av oss intalade oss, att den "geometriske" Thódoros Zagorakis var en mittfältsmetronom av världssklass och att Ángelos Charisteas var en center i väntan på sitt definitiva genombrott. Vilket ganska snart visade sig vara orealistiskt: Grekland dansade en sommar, men t o m den mest flaggviftande supporter erkände, med typisk hellensk ironi: "EM 2004 var turneringen där gud somnade in för ett ögonblick".
Europas fotbollsälskare har dock inte låtit sig avskräckas av det slutspelets taktiska excesser: hade 10 miljoner matchbiljetter funnits så hade de gått åt allihop. Schweiz och Österrike förvandlas i sommar till en gigantisk festplats, vilken typ av fotboll som än kommer att bjudas. Och Englands frånvaro torde även garantera ett tämligen huliganfritt idrottsparty i Alpdalarna.
Europamästerskapen i fotboll är - precis som VM och Europacuperna - ett fransk påfund, och Frankrike härbärgerade mycket riktigt det första slutspelet. Det ska dock sägas, att det rådde mycket svalt intresse 1960, när den första turneringen gick av stapeln: många av de stora nationerna - däribland England och Västtyskland - valde att ej deltaga och när det drog ihop sig till final - Sovjetunionen slog Jugoslavien efter förlängning - så fanns bara knappt 18.000 vittnen på Parc des Princes i Boulogneskogen.
Turneringen levde i skymundan fram till 1976, då de fyra slutspelslagen plötsligt bjöd på en sprakande fotbollsuppvisning i Jugoslavien: samtliga matcher slutade oavgjort - men efter idel kombinationsrik anfallsfotboll - och tjeckerna besegrade sedan de tyska världsmästarna i finalen, sedan Antonín Panenka lobbat in den avgörande straffsparken på Sepp Maier.
Efter den succén förvandlades Europacupen för landslag till ett riktigt EM-slutspel, med en inledande gruppspelsfas. Dess första edition avgjordes i Italien 1980, men dessvärre i kölvattnet efter en av alla de mutskandaler som med jämna mellanrum drabbar landets fotboll, och en tropisk hetta där många matcher spelades på eftermiddagen i 40-gradig hetta bidrog till att göra turneringen långsam och ofta fåtaligt beskådad.
Mycket bättre blev det i Frankrike fyra år senare, där Danmarks "dynamitgeneration" och Portugals artistiska bolltrillare förgyllde tillvaron. Men mästare blev hemmanationen - den sista hemmasegern i ett större internationellt mästerskap, för övrigt - sedan Michel Platini gjort otroliga 9 mål på 5 matcher och dominerat turneringen på ett sätt som överträffade t o m Diego Maradona i VM 1986.
1988 blev Hollands första - och hittills enda - stora triumf i landslagssammanhang, med Marco van Bastens otroliga volleyskott i finalen som signum. 1992 återinkallades Danmark med kort varsel, sedan kriget brutit ut i Jugoslavien och "Plavi" därmed diskvalificerats, och åstadkom den största sensationen dittills i internationell fotboll. 1996 dominerade försiktigheten, men vi fick åtminstone se en högdramatisk semifinal, där blivande mästarna Tyskland besegrade England efter straffläggning på Wembley.
Det i särklass bästa EM-slutspelet utspelades sommaren 2000 i Holland/Belgien. De allra flesta lagen spelade anfallsfotboll med schvung och klass, och lag som Holland, Frankrike, Tjeckien, Portugal, Spanien fick dånande ovationer. Finalen blev en klassiker, där Dino Zoffs Italien länge såg ut att gå mot en välförtjänt seger, men fick se sick besegrade av världsmästarna Frankrike som kvitterade genom Sylvain Wiltord i slutsekunderna och sedan avgjorde genom David Trezeguet i förlängningen.
Den förra turneringen ska vi nog tala så tyst om som möjligt: förutom den spektakulära matchen Tjeckien-Holland (3-2), slutminuterna av England-Frankrike (1-2) och Italiens första halvlek mot Sverige bjöds på mycket torftigt spel och ställningskrig i övermått.
Finns det anledning att tro på bättring i sommar?
Ja, utan tvekan. Den kvävande hettan som gjort många EM- och VM-slutspel långsamma och enahanda borde inte infinna sig i Alpländerna. Men framför allt har en ny generation spelare presenterat sig under senare år, en generation med "lirare" som bör garantera ett högre teknisk nivå än senast: Cesc Fàbregas, Karim Benzema, Fernando Torres, Samir Nasri, Alberto Aquilani m fl.
Men framför allt väntar vi på det definitiva genombrottet på landslagsnivå för bl a Cristiano Ronaldo, Franck Ribéry, Daniele De Rossi - och Zlatan Ibrahimovic naturligtvis. Zlatan hade ett katastrofalt VM för två år sedan och måste glöda av revanschbegär. Om hälsan står honom bi och förra årets höstform infinner sig så kan det bli ett EM-slutspel att minnas!
|
