 |
|
De snöpta talangernas tid är snart förbi
|
|
|
31 december 2009
Med bara timmar kvar av årtiondet frågar vi oss: vilken var det här decenniets stora "revolution"?
Så länge som jag har följt med i internationell fotboll har varje decennium katakteriserats av en specifik "revolution": en företeelse som gjort just den tioårsperioden unik och som för alltid förändrat vår syn på sporten: 1970-talet gav oss den holländska totalfotbollen; på 1980-talet fick fotbollen sitt eget "NBA" när italienska klubbar inom ett par år efter VM-guldet '82 värvade nästan samtliga storstjärnor i Europa och Sydamerika; och i mitten av 1990-talet kom först införandet av Champions League (där publiken varje år bjöds på matcher mellan storklubbarna, något som tidigare bara inträffat sporadiskt) och sedan den berömda Bosmandomen, som tog fotbollen ur en protektionistiskt betonad tidsålder in i samtiden.
Men 2000-talet var länge ett decennium som saknade riktig sportslig identitet: det som mest av allt kom att känneteckna decenniet var de allt högre spelar- och tränarlönerna och -dessvärre! – den arrogans som det fenomenet medförde. Risken var faktiskt, att uttrycket "fuck-off-money" skulle bli själva symbolen för det sista tioårsperioden.
Fotbollen har alltid älskat att definiera sig själv "det vackra spelet" och alla som själva spelar är beredda att skriva under det epitetet: jag tror inte någon sport kan ge sådan glädje, när kreativiteten ges utrymme: när du klipper till på halvvolley så det bara sjunger i lädret, när du lyckas med din specialfint och genast känner dig lite grand som Zidane, när du i sista bråkdelen av en sekund hinner kasta dig fram och med yttersta tåspetsen räddar det egna målet från påhälsning.
Men låt oss vara ärliga: lika underbart som det är att spela "det gröna fältets schack", lika tråkigt har det ofta varit att se fotboll även på högsta nivå. De flesta är överens om VM-slutspelen – ända sedan 1958 – blivit alltmer taktiskt förlamade och kraftbetonade: det är en trend som bara vid ett par tillfällen – 1974 och möjligen 1982 – brutits, men som vid andra tillfällen nått veritabla bottennapp. Tendensen har varit snarlik även i Europacupfinaler och EM-slutspel, kanske bara lite mindre tydlig.
Hur har det blivit såhär? Har fotbollen hela tiden burit på "fröet" till sin egen dekadens, eller har historiens förlopp bjudit på tydliga vändpunkter, där två eller flera trender konkurrerat med varandra och den ena gått segrande ur striden och därefter kommit att påverka hela sportens utveckling?
Som jag ser det finns det flera sådana vändpunkter, och vi måste konstatera att fotbollen ofta haft en stor portion otur i utfallet. På 1950-talet hade vi det magnifika ungerska laget med Puskás, Kocsis, Hidegkuti & Co som många betraktade som det kanske bästa i historien. Vid VM i Schweiz 1954 fullkomligt krossade magyarerna allt motstånd (bland annat 8-3 på Västtyskland i gruppspelet), men när finaldagen kom strilade regnet över Wankdorfstadion i Bern, och västtyskarnas skruvdobbar (en helt ny uppfinning sprungen ur Adidas laboratorium) blev utslagsgivande.
Det har talats om att tyskarna var dopade i den matchen, men bristen på bevis förvisar det ryktet till kategorin undanflykter. Vad som är säkert är, att Förbundsrepublikens 3-2-seger i finalen var de stenhårda tacklingarnas och kadaversdisciplinens seger över kreativiteten och briljansen. Och lika säkert är, att Sovjetunionens brutala kväsande av Ungernrevolten två år efteråt blev den legendariska elvans definitiva grav: spelarna skingrades över Europa och med dem en gyllene epok i fotbollens historia.
Det kalla krigets skugga låg tung även över 1960-talets fotboll, och ledde till en allt brutalare spelstil – i synnerhet när Sovjetunionen eller andra lag från andra sidan Järnridån mötte landslag från väst. Under 1966 års VM chockerades många av den våldsamma semifinalen mellan ryssarna och Västtyskland – ett fältslag i miniatyr – och trenden mot ett alltmer resultatinriktad fotboll förstärktes samtidigt av Helenio Herreras Inter och Nereo Roccos Milan, som dominerade Europacuperna med en spelstil som fick övriga Europa att skrika om "dödgrävarfotboll".
Den holländska totalfotbollen föddes under 60-talets sista år och skördade fantastiska framgångar: det lilla landet vann fyra raka Europacuptitlar 1970-73 och spelade sedan två VM-finaler 1974 och 1978. Men det lag som kom att kallas "fotbollens Beatles" drabbades av hybris efter det tidiga ledningsmålet mot Västtyskland i finalen i München '74, och totalfotbollsrevolutionen fullbordades därmed aldrig (även om vi som fick se den aldrig någonsin ska glömma den uppvisning Cruyff, Neeskens & Co bjöd på den sommaren).
Nästa steg i fotbollens utveckling hade sin utgångspunkt i Italiens lika oväntade som imponerande VM-guld 1982: "il Calcio" lade genast ett mörkt decennium av spelmässigt förfall, korruptionsskandaler och publikupplopp bakom sig och den tidigare så hånade Serie A förvandlades på några få år till den mest stjärnspäckade ligan i fotbollen historia. Gränserna hade öppnats redan 1980, men sommaren '82 inleddes en massiv spelarimport, som möjliggjordes av ett sensationellt publikintresse (samtidigt som engelsmän, tyskar och holländare var på väg att överge fotbollsläktarna). Vi fick se Platini, Maradona, Zico, Boniek, Falcão, Rummenigge, Elkjaer, Sócrates och Careca mötas varje helg, och till och med lag som Pisa och Pescara hade världsstjärnor i sina lag.
Men den italienska revolutionen var mera en pengarevolution än en spelmässig revolution: de flesta lagen tränades ännu av män som fått catenacciomentaliteten i modersmjölken. Michel Platini suckade ofta över Giovanni Trapattonis extremt defensiva hållning och efter vissa italienska toppmatcher frågade vi oss, hur det var möjligt att en dussin storstjärnor knappt bjöd på ett enda allvarligt menat avslut på nittio minuters spel.
Problemet var, att italiensk fotboll aldrig riktigt "ömsade skinn". Övertygelsen att försvar är bästa anfall var en orubblig dogm i il Belpaese ända tills Zdenek Zemans Foggia vände upp och ned på alla begrepp under det tidiga 90-talet. Men under 80-talet, när ligan var på toppen av sin popularitet och hade ett publiksnitt på 40.000, utnyttjades aldrig stjärnornas kapacitet fullt ut. Preben Elkjaer förklarade, att han kunde utnyttja max 70 procent av sin kapacitet under ligamatcher, på grund av alla taktiska tvångströjor.
Och en italiensk kolumnist valde att göra följande liknelse: "Om italiensk sjukvård anställde några av världens bästa hjärnkirurger, vore det då inte slöseri att ge dem i uppgift att sopa operationsgolvet?"
Fotbollen blev för varje år som gick alltmer "de snöpta talangernas sport": VM-slutspelet 1990 hade storstjärnor som Maradona, Van Basten, Gullit, Careca, Lineker, Baggio, Hagi som borde ha borgat för en veritabel fotbollskarneval. Istället fick vi se det troligen sämsta slutspelet någonsin, med idel sidledsspel, maskningar, dåligt humör och paralyserande feghet. Hade inte sensationella Kamerun dykt upp och satt färg på turneringen så hade den varit en enda lång gäspning.
Det tidiga 1990-talet blev sedan riktigt påvert: VM 1994 och EM-slutspelen 1992 och '96 hade knappast ett enda lag som höjde sig över den grå massan, och än mindre en Cruyff, Pelé, Maradona eller Beckenbauer vars karisma kunde råda bot på medelmåttigheten. Den taktiska innovationen i Serie A ville inte ta fart på allvar efter en lovande inledning, och istället blev ligan än mer förbittrad när det från och med årtiondets mitt blev tydligt att domarna inte var helt opartiska och att matcherna inte alltid avgjordes på ett sportsligt sätt.
Johan Cruyffs Barcelona var under de åren det enda riktiga "motgiftet" mot den allt fegare och färglösare internationella fotbollen (Sydamerikas enorma talangproduktion torkade också ut under några år, och det avspeglade sig på de europeiska ligorna: Argentina och Brasilien började exportera hårdföra mittbackar och mittfältare av "europeiskt snitt"), men när den historiska chansen att förändra fotbollens negativa utveckling dök upp så skedde precis det som man fruktat: katalanernas "dream team" hade säkrat ligaguldet bara tre dagar före Champions Leaguefinalen mot Milan i Athen, och än en gång drabbades Cruyff av hybris och började spy galla över Capellos rödsvarta lag, som var närmast "kriminellt tråkigt".
Ni vet hur det gick: Milan – som vann ligan med bara 36(!) gjorda mål det året – utklassade Barcelona med 4-0 och det visade sig genast att 90 minuter räknades mer än en hel säsong: ingen verkade längre minnas Milans erbarmligt torftiga spel i ligan det året (även på grund av skador, det ska sägas) och ännu fler lyckades glömma Barcelonas alla uppvisningar (med resultat som 4-0 på Mestalla, 5-0 mot Real Madrid, 8-1 mot Osasuna med mera) och vi fick återigen höra att offensiv fotboll och bollinnehav minsann inte lönar sig: nej, ligga och lurpassa och kontraslå och sedan – om man lyckats ta ledningen – "parkera en buss" framför det egna målet. Det var "framtidens fotboll".
VM 1998 sågs – trots den enorma uppståndelsen kring Ronaldo – av samtiden som en ganska färglös turnering, men med facit i hand framstår det ändå som det sista acceptabla slutspelet, spelmässigt sett. 2002 och 2006 års turneringar vill vi bara glömma, och även Champions Leaguefinalerna var ända fram till 2004 nästan undantagslöst riktigt trista tillställningar.
Det har funnits tillfällen då alla vi som ser fotbollen som ett uttryck för skönhet och kreativitet misströstat. Men när vi om några timmar går in i ett VM-år så är det första gången på mycket länge som vi gör det utan fruktan för vad som kan komma att bjudas under sommarens slutspel.
Det som skett under de sista åren har nämligen gett oss hoppet tillbaka: från och med den makalösa CL-finalen i Istanbul 2005 har trenden tydligt vänt åt "rätt" håll: Spaniens talang och spelglädje gav ett välförtjänt EM-guld 2008 och i år har Pep Guardiola (en av hönstenarna i Cruyffs "dream team" och en av holländarens lärjungar) visat att disciplin och en kollektiv spelstil kan vara rasande attraktiva: hans Barcelona m/2009 ÄR verkligen världens genom tiderna bästa lag, och för en gångs skull har det lag som i alla lägen försökt spela boll även haft marginalerna på sin sida (jag tänker naturligtvis på den dramatiska CL-semifinalen på Stamford Bridge).
Idag är Barcelona det lag som alla offensivt och kreativt lagda spelare drömmer om att få spela i, och den tränare som fortsätter på den mer konservativa, kontringsbetonade linjen är väl medveten om att hans spelare innerst inne längtar till Camp Nou. En tidigare så hyllad – närmast geniförklarad – coach som José Mourinho, vars första år i Inter karakteriserades av en enda offensiv idé – "långbollar till Zlatan, så får vi hoppas att han hittar på något" – får nu ta emot all den kritik som han även tidigare förtjänat, men som ingen tidigare vågat framföra (sportjournalister kan vara erbarmligt räddhågsna). Och Zlatans egen kompromisslösa vilja att "byta upp sig" från det segerrika men färglösa laget visar, att tränarna i fortsättningen måste ta hänsyn till spelarnas – fullt legitima – önskemål om att få spela en fotboll där de utvecklas och till och med känner spelglädje.
För oss svenskar är den här utvecklingen mer problematisk än vad de flesta idag inser. Ingen annat av Europas fotbollsnationer har under de sista 30-35 åren så ensidigt karakteriserats av taktisk försiktighet och en kreativitetshämmande ängslighet i agerandet. I Allsvenskan har den defensiva grundinställningen ofta omöjliggjort allt ordnat spel, trots att det bevisligen funnits gott om talanger i klubbarna. Vi har inte fått ett lag i Champions League på 9 år, och den som följer seriespelet vet varför. Det höga skattetrycket och klubbarnas svaga ekonomi duger bara delvis som förklaring: ingen ska påstå att BATE Borisov, Debrecen, Cluj, Levski Sofia, FC Thun, Artmedia Petrzalka, Anórthosis, AaB och andra "storheter" har radikalt bättre förutsättningar än svenska klubbar. Ändå har de kvalat in till Champions League under senare år, och faktiskt inte gjort bort sig där.
Svensk fotboll står inför en enorm utmaning i den "nya fotbollen": spelarflykten kommer att fortsätta – och troligen i allt snabbare takt och i allt yngre åldrar – om inte våra tränare inser, att deras unga spelare vill utvecklas tekniskt och taktiskt och låta all den potential de har blomma ut ett positivare fotbollsklimat. Och efter att ha följt Zlatan och hans Barcelona i TV hela vintern är det långt ifrån säkert att publiken (den som befolkar arenorna och den som betalar för att se matcherna på TV) accepterar den ofta handlingsförlamade spelstilen i Allsvenskan.
Fotbollen är stadd i ständig utveckling, och just nu kan vi alla glädja oss åt ett paradigmskifte som mycket väl kan bli permanent. Det behövdes inte större mål, nya offsideregler och andra spelbefrämjande nyheter för att ta fotbollen ur återvändsgränden: det räckte med en ny spelargeneration och en karismatisk tränare som i med- och motgång tror på sin idé. Och själv överväger jag att flytta till Spanien, för att på nära håll uppleva den fotbollskultur som – förhoppningsvis – blir förebilden för resten av Europa under 2010-talet.
Gott Nytt Decennium!
|
|
| |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
