 |
|
Italiensk supporterkultur, del 2: Brödraskap och fiendskap
|
|
|
Av Christer Löfman
|  | | | När Neapel jublade och dansade: Sista hemmamatchen 1989/90, mot Lazio, inför ett festskrudat San Paolo: andra 'scudettot' på fyra år!
|
Något som många läsare reagerat på efter förra veckans inledande artikel om italiensk stadionkultur är det i kurvorna ständigt närvarande politiska elementet. En del läsare uppmanade oss att lämna dessa aspekter därhän, då idrott och politik "inte hör ihop". I en idealsituation är det säkerligen också så - men den dagliga verkligheten på italienska fotbollsarenor har inte mycket med sådana idylliska konditioner att göra.
Italien är förmodligen ett av världens mest genompolitiserade samhällen och fotbollen är sannerligen ingen "ideologifri zon"! Det räcker med att konstatera, att konseljpresidenten Silvio Berlusconi även är klubbpresident i Milan och att den ifjol bortgångne "Mister Juve" Gianni Agnelli var senator på livstid. Lägg därtill att vissa landsändars klubbar nått framgångar just under perioder då de haft en politiker i de rum där besluten fattas (eller "där det trycks på knappar", som italienarna säger): minns den jordbävningsdrabbade provinsen Avellinos fotbollsmässiga storhetstid på 1980-talet, som sammanföll med den tid då Ciriaco De Mita (bördig från bygden och konseljpresident 1988/89) utgjorde regeringspartiet Democrazia Cristianas syditalienska själ.
Men den italienska idrottskulturens politiska framtoning framgår tydligast på ett annat plan, nämligen det intrikata system av allianser och fientligheter som genom åren vuxit fram mellan de olika klubbarnas anhängare. Att matcher av lokalderbykaraktär framkallar fiendskap är väl ett ganska universellt fenomen, men i Italien är inte bara den geografiska närheten av vikt: här är sociala och ekonomiska skillnader (främst den traditionella Nord-Syd-sprickan men även, som i Rom, mellan högre och lägre samhällsskikt), anhängarnas politiska tillhörighet, historiska händelser av idrottslig och icke-idrottslig art (som de djupa rivaliteterna mellan vissa toscanska städer - främst Pisa och Livorno - som har sina rötter i medeltid eller tidigmodern epok), gemensamma fiender och respekten av olika slags hederskodex av nästan lika stor vikt. När det gäller just den bristande respekten av den hederskodex som säger, att slagsmål kan accepteras så länge det sker utan vapen så har denna lett till att en av landets mest populära klubbar, Napoli, kommit att närmast isoleras av övriga klubbars supportrar. Det napoletanska tifot har, efter den traditionella Curva B:s upplösning, hamnat i en våldsspiral som ser mycket svårlöst ut: förutom "brödraskapen" med Ancona och Genoa omges klubben av ett hav av fientlighet - stundtals så extrem, att det utgör en samhällelig fara.
|  | | | I det sista Rom-derbyt 2000/01 vecklade Lazio-kurvan i pausen ut den skamliga banderollen: "Roma squadra de negri curva d'ebrei" ("Roma, ett negerlag med judesupportrar"). När de gulröda väl bärgat ligaguldet kom svaret, mitt under firandet på Piazza di Spagna: "Na squadra de negri ke ve l'ha messo ar culo" ("Ett lag av negrer som har stoppat den i era...").
|
Annars är det viktigt att inte överdriva farorna med att besöka italienska fotbollsarenor - vilken även flera läsarbrev frågat om: om man bortser från vissa (främst syditalienska) derbymatcher är risken mycket liten för att en utomstående ska hamna i riktigt obehagliga situationer. Vid hetare möten kan det vara bra att inta en diplomatisk hållning och undvika kommentarer som kan verka sårande - speciellt om man ställer sig i en "curva" tillsammans med de riktigt heta fansen. Och hur illa hemmalaget än spelar - hånskratta aldrig åt dess problem: sådant uppskattas naturligtvis inte!
Om antagonismen och rivaliteterna är den italienska fotbollens normaltillstånd så får vi inte förbise den djupa vänskap som kan uppstå mellan två (eller tre) klubbars tifoserie. Det finns exempel på klubbar, vars supportrar sedan mer än 20 år träffas före eller efter varje möte och byter flaggor eller halsdukar med varandra, tillägnar varandra banderoller osv. Den allra varmaste av dessa gemellaggi ("brödraskap") är antagligen det som råder mellan Fiorentinas och Veronas supportrar (märkligt, kan tyckas, då Viola alltid förknippats med vänstersympatier medan Verona varit ett av extremhögerns fästen). Men även Milan och Brescia har, trots den geografiska närheten, en varaktig "allians" - riktad mot Inter, den gemensamme fienden. Medan Atalanta har en fientlig inställning till syditalienska lag i allmänhet har närliggande Brescia ett brödraskap med Salernitana - detta sedan den senare klubbens fans exponerat en banderoll med en hälsning till en Brescia-supporter som skadats allvarligt i samband med slagsmål före en match. Ibland kan tre tifoserie ingå en vänskapspakt; Inter-Verona-Lazio (numer upplöst) är ett exempel, Bari-Reggina-Salernitana (Bari-Reggio-Salerno - amici in eterno) ett annat.
Om vissa gemellaggi verkar stå emot tidens tand, så har andra - efter olika händelser - förbytts i rivalitet eller t o m fiendskap. Ibland kan ett ombyte av capi-ultrà vara ödesdiger (som i fallet Inter-Verona för några år sedan), ibland kan en utdragen kamp om lo scudetto vara utlösande orsak (som Sampdoria-Inter 1991). Torino och Reggina hade under många år en vacker vänskap (även pga de snarlika klubbfärgerna), men den raserades i förra säsongens näst sista omgång då Reggina - som jagade nytt kontrakt - mötte de båda klubbarnas gemensamma rival Juventus på hemmaplan. Juventus hade redan säkrat sitt scudetto och mästarlaget hälsades av Reggio-publiken "välkommet till Stadio Granillo" med stora banderoller - antagligen i hoppet att därför få möta ett inte hundraprocentigt laddat mästarlag. Detta betraktades från Torino-håll som ***slickeri - med effekten, att den forna vänskapen mellan klubbarna for all världens väg.
"Stulna" scudetti (dvs ligaguld som kommit till efter diskutabla domarinsatser) är annars en oslagbar källa till hat, vilket de allt annat än ömma känslorna mellan Fiorentina och Juventus (som "stal" ligaguldet 1982) och Roma och samma Juventus (Roma-spelaren Turones märkligt bortdömda mål i seriefinalen 1981) vittnar om.
Att det finns hopp om en mindre aggressiv supporterkultur visar den "icke-aggressions-pakt" mellan Milans och Inters capoultrà Capelli och Caravita för precis 20 år sedan - och som ännu håller. De två storklubbarnas möten hade då flera gånger urartat, men efter den historiska överenskommelsen förekommer numer bara verbala drifter med motståndarna (som den banderoll som Milan-fansen för två veckor sedan riktade till sina ärkerivaler Noi realizziamo i vostri sogni ("Vi gör verklighet av era drömmar")...
Schematisk genomgång av gemellaggi och fiendskaper mellan de viktigaste klubbarna:*
Ancona
Vänner: Napoli.
Ovänner: Ascoli.
Atalanta
Vänner: Cagliari, Ternana, Sampdoria.
Ovänner: Brescia, Inter, Milan, Napoli, Roma.
Bologna
Vänner: ingen av storklubbarna.
Ovänner: Fiorentina, Verona, Roma (f.d. "gemellaggio"), Modena.
Brescia
Vänner: Milan ("koalition" mot Inter), Salernitana.
Ovänner: Atalanta.
Chievo
betraktas inte som riktiga ultras och saknar därför vänner och ovänner.
Fiorentina
Vänner: Verona, Torino.
Ovänner: Juventus, Bologna, Lazio, Roma, Inter.
Genoa
Vänner: Napoli.
Ovänner: Milan, Sampdoria.
Inter
Vänner: Lazio.
Ovänner: Fiorentina, Atalanta, Brescia, Roma, Verona.
Juventus
Vänner: Piacenza.
Ovänner: Fiorentina, Roma, Torino.
Lazio
Vänner: Verona, Inter..
Ovänner: Roma, Fiorentina, Napoli.
Milan
Vänner: Salernitana, Brescia.
Ovänner: Napoli.
Modena
Vänner: inga speciella.
Ovänner: Bologna.
Napoli
Vänner: Ancona, Genoa.
Ovänner: de flesta, men främst Salernitana, Verona, Inter, Milan, Lazio, Roma.
Palermo
Vänner: Lecce, Roma, Napoli (vissa grupper)
Ovänner: Catania, Messina, Reggina.
Parma
betraktas inte som riktiga ultras och saknar därför verkliga vänner och ovänner.
Perugia
Vänner: Ancona, Genoa.
Ovänner: Arezzo, Siena, Torino.
Roma
Vänner: Palermo, Reggina, Lecce.
Ovänner: Lazio, Juventus, Inter, Milan, Napoli.
Sampdoria
Vänner: Fiorentina, Verona.
Ovänner: Genoa, Milan, Torino.
Torino
Vänner: Fiorentina, Reggina (numer bruten)
Ovänner: Juventus.
Udinese
Vänner: Vicenza, Bologna.
Ovänner: Triestina, Verona, Piacenza, Cremonese.
Verona
Vänner: Lazio, Fiorentina, Lecce.
Ovänner: Napoli, Inter, Milan**.
*) Mycket stark vänskap/fiendskap i fetskrift.
**) Verona slog vid två tillfällen (1973 och '90) Milan i slutomgången (Fatal Verona), vilket gjorde att de rödsvarta förlorade ligaguldet till Juventus resp. Napoli.
|
|
Relaterade sidor:
 Den italienska supporterkulturen, del 1
Italiensk supporterkultur, del 3: Sex & drugs & banderoll
|
| |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
