Laglösheten i den italienska fotbollen: La Curva

Av Michael Novotny

Klockan är 21.30, Rom, Stadio Olimpico. En het gryta med två smockfulla kurvor, Lazios Curva Nord och Romas Curva Sud, är i uppror. En rökfylld Tribuna Tevere (arenans ena långsida) likaså. Notisen om att en pojke har blivit överkörd av polisens piké buss har sedan ett tiotal minuter spridit sig som en löpeld bland publiken på såväl ståplats som på VIP-läktaren, bl.a. med hjälp av en och annan lokal radiostation – förre Curva Sud-ledaren Mario ”Er Marione” Corsis och hans Retesport nämns i rättsutredningarna.

	Tribuna Tevere 21 mars 2004. Foto: Michael Novotny

Ståplatspubliken i kurvorna och delar av sittplatspubliken skanderar unisont: ”jävla mördarsnutar, stoppa matchen!” Tre figurer från Curva Sud springer in på plan och övertygar (eller hotar rentav, meningarna om detta går isär i olika media) lagkaptenerna i bägge lagen Totti och Mihajlovic att inte spela. De två kaptenerna övertygar i sin tur domaren Rosetti, som i sin tur pratar med ligapresidenten Galliani, tillika Milans ordförande. Galliani sitter på en restaurang i centrala Milano och ser på matchen via storskärmsbild och ger per telefon Rosetti rätt att ställa in matchen p.g.a. den bristande säkerheten på läktaren.

Allt detta sker utan ordningsmaktens inblandning på Stadio Olimpico, som är i offentlig ägo och vars säkerhet, åtminstone i teorin, skall garanteras av just denna ordningsmakt. Allt sker inför hundra miljontals Tv-tittare världen över. Visst, man kan diskutera i all oändlighet om det var rätt eller fel att ställa in Romderbyt den 21 mars, med tanke på oroligheterna på läktarna. Men det som karakteriserar händelsen är ändå symboliskt för den italienska fotbollen: alla beslut fattas av en fåtalig klick personer som följer sina egna regler, som lever i sin egen, privata, slutna värld.

Vita sregolata
Den 21 mars var kvällen då alla återigen blev smärtsamt påminda om laglösheten inom italiensk fotboll. Och det har blivit frapperande på alla plan: ekonomiskt, politiskt, administrativt, och inte minst sportsligt. Nedanstående exempel är de mest iögonfallande under de senaste 2-3 åren:

• Titt som tätt upptäcks Serie A-spelare med blodvärden som liknar hästarnas i il Palio - staden Sienas hästlopp med anor från Renässansen (mutor och dopning är här praxis och ingår i "spelets regler") - och där fotbollsklubbar har medicinskåp som en del sjukhus i Syditalien bara skulle kunna drömma om

• Falska pass uppdagades häromåret i en närmast industriell kvantitet, där var och varannan spelare från Sydamerika helt plötsligt hade tjock italiensk släkt (men de kunde knappt ett ord italienska!) vilket hux flux gav dem dubbelt medborgarskap. Denna verksamhet gjorde att klubbarna kunde köpa in i princip hur många utländska spelare som helst.

• Ekonomiska och finansiella skandaler med skattesmitning och miljardförluster utan konkursförklaring, bokföringsredovisningar som skulle ha genererat svidande konkurser i andra konkurrensutsatta branscher. De politisk skyddade Romlagen samt Napoli har överlevt trots miljardskulder, medan Fiorentina (ledda av en president som förgäves väntade på att få betalt av Telecom Italia, till vilka han sålt delar av sin film- och mediagrupp i tron att kunna sanera sina skulder) konkursförklarades med "endast" ett par hundra miljoner kronor på minuskontot, och flyttades hela vägen ned till division fyra! Samtidigt har Milanolagen kunnat värdera sina galaktiska spelartrupper, inklusive juniorspelare som aldrig spelat en A-lagsmatch (sic!), som ”intellektuellt kapital” och därmed undvikit ekonomiska förluster i hundramiljoners klassen.

• Fotbollen på institutionell nivå – ytterligare en italiensk värld full av intressekonflikter: ligaförbundets ordförande Galliani, som samtidigt är Milans ställföreträdande president, utser mer eller mindre indirekt vilka som skall döma ligamatcherna, vilken spelare som skall avstängas för olika förseelser, etc. Sedan har vi Fotbollsförbundets president Franco Carraro, som sitter i flera bankstyrelser, varav en bank som givit bankgarantier åt Romklubbarna och vars dotter tillsammans med söner till Luciano Moggi (Juventus), Calisto Tanzi (Parma), De Mita (Lazio) och andra politikersöner, har bildat Italiens största agentbyrå för spelare och tränare, samtidigt som deras fäder tar de viktigaste besluten i respektive klubbar och fotbollsförbund. Hängde ni med?

• Den nyligen upptäckta skandalen där uppgjorda matcher tycks ha varit några spelares favoritsysselsättning i ett dussintal lag i högstadivisionerna. Spelarnas misstänkta anknytning till den spelgalna napolitanska maffian la Camorra bådar verkligen inte gott för utredningen.

• …och så inte minst de huliganartade italienska ultràs som fått bete sig i princip hursomhelst de senaste decennierna, och där våldet på senare år tycks ha eskalerat i samma takt som publiksiffrorna minskat på läktarna i hela ligasystemet. Detta medan publiksiffrorna ökar i övriga stora europeiska fotbollsländer: Tyskland, Frankrike, England, Spanien, Holland, etc.

Adrenalinstinna Lazio-fans på Olympiastadions Monte Mario-sektion 2001. Foto: Christer Löfman

Nåväl, låt oss istället blicka tillbaka till publikskandalen för ett par månader sedan i Rom. Det är värt att notera kedjan i förloppet under kvällen den 21 mars: den hotfulla stämningen på läktarna, tre curvaioli övertygar Totti & Co att inte fullfölja derbyt, spelarna i sin tur övertygar domaren, domaren övertygar Galliani, president för de två högstadivisionerna, det s.k. ligaförbundet (Lega Calcio), att det bästa vore att avbryta matchen. En match som betraktas av ett dussintal miljoner italienare, en match med globalt intresse, en match med hundramiljontals åskådare framför TV-apparaterna. Hur kan det komma sig att ett par fans från kurvan tillåts komma in på plan? Hur kan de stoppa en match av denna kaliber i en av världens mest massmediala och penningstinna ligor? Vad ligger bakom ett sådant inträffande? Vilka är dessa människor med denna för oss nordbor otänkbara utpressningsförmåga? Vilka intressen kan tänkas ligga bakom en sådan aktion? För inte ska vi väl tro att dessa tuffa grabbar i 30-årsåldern med brottsregister, som skulle få AIK-firmans medlemmar att framstå som skolpojkar, stoppar matchen av enbart empatiska och känslomässiga skäl? Eller? Låt oss titta närmare på den ”ordnade” laglösheten i Romlagens arkaiska innandömen: le Curve.

Curva Sud klockan 20.25 den 21 mars. Foto: Michael Novotny

Le curve romane: gemensam organisation, gemensamma mål och intressen

Curva Nord och Curva Sud är hierarkiska organisationer med ett dussintal karismatiska ledare i 30-40 årsåldern som via god kommunikationsförmåga och ett rykte om våldsmakare och kriminella bossar har tagit respektive arenazoner i ett bastant grepp. Exempelvis meddelar Digos – italienska motsvarigheten till svenska Säpo – att ledarskapet har rekryterats från en av Roms värsta kriminalliga, den s.k. Base Autonoma, med 33 bankrån och infiltration från la mafia catanese på sitt samvete, samt också ökänd för högerextremistiska dåd. Medlemmar ur denna liga skall finnas vecka ut och vecka in bland Gli Irriducibili i Curva Nord och Romas högergrupperingar i Curva Sud. Just denna gemensamma rekrytering förklarar delvis varför Curva Nord och Sud börjat samarbeta mot en gemensam yttre fiende, d.v.s. ordningsmakten. Men de gemensamma beröringspunkterna mellan de två kurvorna stannar inte här, något vi återkommer till längre fram.

Vilka är i curvaioli – i capi ultrà?
Låt oss inledningsvis emellertid avliva myten om gli ultràs som en grupp socialfall utan pengar och jobb i samhällets yttre marginaler, något som på sin höjd kan ha stämt med de anarkistiska kurvorna på 1970-talet (med Milan, Roma, Napoli och Torino som praktexempel). Många av dagens medlemmar i Romlagens kurvor såsom Irriducibili, Banda de Noantri, Boys, As Romaultras, Fedayn, Tradizione Distinzione, nyskapade BISL (Basta Infami Solo Lame) med flera, har bra jobb i tjänstesektorn. Inte minst är de tre upprorsmakarna som klev in på planen och stoppade derbyt belägg för det. Mannen med mössan, som ljugandes övertygade Totti & Co. om att det ”mördade” barnets mamma hade ringt och bekräftat polisens ”illdåd”, jobbar exempelvis som kameraman i landets mest populära talkshow, Maurizio Costanzo Show. Den snaggade killen som pratade intensivt med Totti jobbar som rådgivare på ett försäkringsbolag. Et cetera, et cetera. Läs fortsättningen via länken nedan.

Laglösheten i la Curva II